Janina Ahlqvist

2011 vart fylld med mycket smärta och många tårar, både fysiskt och psykiskt.

När jag tänker tillbaka på det gångna året ser jag så mycket som jag inte

sett undertiden som jag varit med om det, ser den verkliga smärtan och allt det tunga

jag så desperat försökte dölja, ser hur dåligt jag egentligen mådde..

Nu när jag är på en plats avskild från allt, minnen, människor, platser, krav..

kan jag äntligen börja jobba på mig, fokusera på Jajja rätta till allt som blivit fel

acceptera att jag inte är oövervinnerlig, acceptera att jag inte tål hur mycket som hellst

acceptera att det är okey att luta sig mot andra ibland, att jag inte alltid behöver vara en klippa

vara stark, har underbara vänner som jag kan luta mig emot som inte har några problem med

att vara en klippa emellanåt...

Det har varit så många upp och ner gångar att jag tappat räkningen, så mycket jag utsatt mig själv för..för att kunna känna något, för att kunna glömma, förtränga och låtsas att allt är bra.

i år nådde jag punkten då jag inte orkade mer, gjort så många saker jag ångrat och önskar att jag kunde ta tillbaka, sårat så sjukt många människor i min närhet, människor som alltid funnits där för mig, alltid ställt upp människor som betyder så sjukt mycket för mig som nu längre inte finns kvar bara för att jag envisas med att tro att jag kan hantera allt att jag är själv, att det är Jajja mot världen. Men så är det inte, har förstått det nu men till vilket pris?

Hamnade i en sitvation där jag vart så full med alla mina egna problem för att jag inte kunde ventilera att jag svek än vän, en vän som behövde mig men som jag frös ut för att jag inte kunde hantera mer, istället för att bara prata valde jag att stänga av och dagar, veckor o månader gick och jag kunde inte ta tag i det utan allt blev värre och gled ifrån mig. mer saker hände som jag bara tryckte ner i min lilla säck som vid det här laget vart överfull. Hade mer saker på min tallrik än vad jag kunde hantera med min sitvation i huvudet vilket ledde till sömnlösa nätter, vridna tankar, desperata försök att få allt att försvinna, glömma.

Alla min energi gick till att hålla skenet uppe, men egentligen vet jag att folk såg ville hjälpa men jag valde att trycka bort dessa människor, valde att inte lyssna på dem...

Kom på mig själv vid en tidpunkt att jag inte kom ihåg grejjer längre, kunde glömma saker jag precis fått höra, kunde inte koncentrera mig längre, allt höll på att glida mig ur händerna och vad gjorde jag? bad jag om hjälp? Nej jag envisades med att ensam är stark..

Jag ser mina misstag jag gjort och hur jag gjort livet surt för mig själv, detta är inget gud vad synd det är om mig text, inget jag vill ha uppmärksamhet utan mer en ventilation, en ursäkt till alla de personer jag sårat, en förklaring kankse för mina handlingar? jag vet inte riktigt men jag är verkligen ledsen över allt jag gjort och alla jag sårat, jag jobbar på mig själv nu och lugnar ner mig, trappar ner i växlar ser hur nära det varit för mig att gå in i väggen eller en deprision.

En låt som följt mig nu under hösten är addison road - wont let me go

2011 vart fylld med mycket smärta och många tårar, både fysiskt och psykiskt.

När jag tänker tillbaka på det gångna året ser jag så mycket som jag inte

sett undertiden som jag varit med om det, ser den verkliga smärtan och allt det tunga

jag så desperat försökte dölja, ser hur dåligt jag egentligen mådde..

Nu när jag är på en plats avskild från allt, minnen, människor, platser, krav..

kan jag äntligen börja jobba på mig, fokusera på Jajja rätta till allt som blivit fel

acceptera att jag inte är oövervinnerlig, acceptera att jag inte tål hur mycket som hellst

acceptera att det är okey att luta sig mot andra ibland, att jag inte alltid behöver vara en klippa

vara stark, har underbara vänner som jag kan luta mig emot som inte har några problem med

att vara en klippa emellanåt...

Det har varit så många upp och ner gångar att jag tappat räkningen, så mycket jag utsatt mig själv för..för att kunna känna något, för att kunna glömma, förtränga och låtsas att allt är bra.

i år nådde jag punkten då jag inte orkade mer, gjort så många saker jag ångrat och önskar att jag kunde ta tillbaka, sårat så sjukt många människor i min närhet, människor som alltid funnits där för mig, alltid ställt upp människor som betyder så sjukt mycket för mig som nu längre inte finns kvar bara för att jag envisas med att tro att jag kan hantera allt att jag är själv, att det är Jajja mot världen. Men så är det inte, har förstått det nu men till vilket pris?

Hamnade i en sitvation där jag vart så full med alla mina egna problem för att jag inte kunde ventilera att jag svek än vän, en vän som behövde mig men som jag frös ut för att jag inte kunde hantera mer, istället för att bara prata valde jag att stänga av och dagar, veckor o månader gick och jag kunde inte ta tag i det utan allt blev värre och gled ifrån mig. mer saker hände som jag bara tryckte ner i min lilla säck som vid det här laget vart överfull. Hade mer saker på min tallrik än vad jag kunde hantera med min sitvation i huvudet vilket ledde till sömnlösa nätter, vridna tankar, desperata försök att få allt att försvinna, glömma.

Alla min energi gick till att hålla skenet uppe, men egentligen vet jag att folk såg ville hjälpa men jag valde att trycka bort dessa människor, valde att inte lyssna på dem...

Kom på mig själv vid en tidpunkt att jag inte kom ihåg grejjer längre, kunde glömma saker jag precis fått höra, kunde inte koncentrera mig längre, allt höll på att glida mig ur händerna och vad gjorde jag? bad jag om hjälp? Nej jag envisades med att ensam är stark..

Jag ser mina misstag jag gjort och hur jag gjort livet surt för mig själv, detta är inget gud vad synd det är om mig text, inget jag vill ha uppmärksamhet utan mer en ventilation, en ursäkt till alla de personer jag sårat, en förklaring kankse för mina handlingar? jag vet inte riktigt men jag är verkligen ledsen över allt jag gjort och alla jag sårat, jag jobbar på mig själv nu och lugnar ner mig, trappar ner i växlar ser hur nära det varit för mig att gå in i väggen eller en deprision.

En låt som följt mig nu under hösten är addison road - wont let me go