Asså jag har aldrig tänkt på mig själv som stor eller gammal, men idag på scout kännde jag mig verkligen både stor och gammal....jag har varit scout sen jag va typ 7år gammal så man har ju hunnit med en massa på det planet typ retat alla ledare och ledarscouter, älskat när de mobbade en och busade, sitta i knät under andakt osv. Sen idag så busade jag och lina som vanligt med våra små scouter ( 10 åringar ) sen va det dags för andakt och då satte dom sig i knät på oss som vi brukade göra när vi va små. det känndes jätte läskigt och det va första gången jag kände att jag va stor och att jag faktiskt va en ledare på scout att jag inte va en scout själv längre. Det va ganska läskigt att känna....för som konfaledare e konfirmanderna in så mycket yngre än vad jag är, har ju varit ledare sen jag säjlv konfirmerade mig och det va för tre år sen typ så e innne på mitt tredje år som ledare och då känns dom inte så stora men på scout e dom verkligen små...som när vi satt ner så var jag och lina typ minst ett och ett halvt huvud längre än scouterna och dom va så små och ömtåliga.

Det känns ganska läskigt att känna att man snart är vuxen och måste ta riktiga och seiösa beslut angående mitt liv och andras. Beslut om jobb, boende stad, vänner osv. Allt knappar in på en...jag har redan gått halva min gymnasietid och har hälften kvar som kommer gå typ dubbelt så fort. Jag har redan hunnit ha ett förhållande som varat i mer än ett år snart ett och ett halft. Allt börjar bara kännas så verkligt och stort och skrämmande. jag vill va den som inte behöver bry sig, det bekymmerslösa lilla barnet igen. Jag vill va som mina små scuter igen bara kunna busa runt och inte behöva bry sig det minsta!

men det kan jag inte göra utan jag måste bli vuxen, jag måste fatta beslut, Jag måste lära mig ta vara på mig själv, Jag måste kunna vara på egen hand och jag måste så mycket annat jag inte vill. Jag känner mig inte det minsta redo för varken det ena eller det andra. Kroppsligt kanske jag snart är 18 men i sinnet är jag fortfarande den lilla 7 åringen som inte har några beskymmer och som inte förstår världens hårda sätt utan vill tro att alla är lika snälla som postman pat (gammal tecknad film jag hade som liten) inte alls så grymm som den i själva verket är. Slippa oroa sig för betyg och om man ska klara en kurs eller inte. Allt händer för fort för att jag ska kunna hänga med i vad som hände i hjäran, allt blir bara fel och stressigt och annurlunda. Vad hände med att man kunde leka med dockor och barbies, när byttes barnasinnet mot det mer vuxna och mogna? Till det att man ska sitta vid datorn och se alla senaste filmer och äga minst ett consolspel? Vart tog min barndom vägen?


Jajja - rädd för framtiden...