Igår va första gången som jag bört ihop sen farbrors begravning...va skönt....va första gången jag grät..kände att jag behövde det...men nu har de också blivit verkligt....kommer inte kunna åka till Finland sitta och skrattta i hans soffa längre, lyssna på hans historier om när han o pappa  va unga, inte kunna mobba hans fru mer, inte göra honom stolt...kommer aldrig få träffa honom....det kom så plötsligt han inte ens säga adjö...skulle jue träffa honom, lovade det. Lovade honom att jag skulle träffa honom så fort jag kom dit, men jag sov....jag träffa honom inte för jag SOV! Och nu kommer jag aldrig mer få göra det! Kommer aldrig mer kunna höra hans skämt lr hans MOLSKIS (hans sätt att säga hej då) kommer aldrig kunna fullfölja mitt sista löfte :( jag som skulle se till så att han vande sig vid sin rullator bland folk sa att vi skulle gå ut o gå med den o låta honom komma igång men nu är han borta...borta för alltid....Du ´mådde jue så bra när vi såg dig sist, du höll på att bli bättre, du såg så glad ut på bilden, trots allt som hänt. Men nu är du borta....Shit va tomt de känns när jag tänker på det. Aldrig mer...aldrig är en lång tid...men en dag träffas vi igen, och jag vet att du finns hos mig även fast jag inte ser dig. Precis som farmor <3 ni finns där och vakar över mig....Hoppas du är glad farmor jag är blond igen, precis som du tyckte om att jag var. 





   

  



Jajja - Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta och minnena kommer inte att blekna <3